Lidingölopp 2009: Terriern vs Salming

Klockan är strax före kl 10.40, då starten ska gå. Det är lördag, sent i september 2009. Det är soligt och ca 17 grader varmt. Jag står på startlinjen tillsammans med S. Plötsligt säger hon “Där står Börje Salming!”. Jag säger “Näe…”, men när jag vrider på huvudet ser jag att, mycket riktigt, tre meter till vänster står Börje. Han ser tuff och vältränad ut. Helt oberörd. “Jag ska fan ta honom”, tänker jag.

Uppladdningen inför loppet har varit helt ok för min del. Kanske lite väl hård träning förra söndagen och möjligen att gröten i magen från i morse fortfarande känns tung i magen, men i stort sett är jag förberedd. Ingen sjukdom på länge. Folk har undrat varför jag inte springer 30 km och svaret är väl att jag inte har tränat för det. Jag har tränat med S och vi har medvetet tränat på kortare distanser (6 – 17 km) för att bli bättre på milen. Vi har inte kört stenhårt, men sommaren var rena träningslägret och efter sommaren har vi tränat tre ggr i veckan. Tempoträning har vi kört varje torsdag sedan sommaren. Två gånger har vi varit i Lill-Jansskogen bakom KTH och kört backträning.

Mitt mål idag är 1.20 men min förhoppning är 1.15. Men jag är osäker eftersom jag aldrig har sprungit distansen förut. Milen är ju i stort sett en sprintdistans och halvmara är långt för mig. Men 15 km? Jag räknade så här: Jag springer milen på ca 45 min (en bra dag). Lägg på 50% för 5 km extra ger 67,5 min. Lägg på 5% för det är en längre distans så jag kan inte hålla samma fart (tumregeln är ju att lägga på 10% för varje dubbling av distansen), vilket ger ungefär 71 min. Sen måste man lägga på tid för att Lidingöloppet är så sjukt kuperat. På 15 km är det 3-4 km som är riktigt hårda så en minut extra för var och en av dessa ger 75 min, dvs 1.15 tim.

Vi står i startgrupp 2 av 4. Starten går (någon minut för sent?) och jag sticker iväg ganska fort men inte överdrivet. Jag har något hundratal löpare framför mig i gruppen. Det är lite trångt vid vägen efter några hundra meter, men det släpper snart. Jag har ingen löparklocka och tänker springa mest på känsla. Efter ca 1 km frågar jag en kille vad tiden var. “4.15 hade jag” blir hans svar. “Hörde jag rätt?”. Jag sänker farten något och hoppas att jag inte ska få betala för detta.

De första 5 km är relativt flacka med undantag av km 2. Jag har därför haft som taktik att försöka kapa lite tid här, vilket jag behöver väl senare. Problemet är att magen känns tung och jag mår lätt illa. Känns inte riktigt som min dag. Försöker sträcka ut stegen i stället. Efter Kyrkviken, när vi närmar oss 5 km, gör jag en ny kontroll med en medlöpare. “Du snittar 4.50” säger han. Det är jag nöjd med, men jag är helt klart påverkad av tempot.

Några km senare kommer vi in på 30 km-spåret igen vid norra Lidingö. Det är här det riktigt jobbiga börjar. Efter fem långa lidingölopp och ett antal träningar i terrängen är det givetvis ingen överraskning. Det är små korta backar upp och ned mest hela tiden. Det här kan suga musten av den bästa löpare. Här har jag bestämt mig för att hålla igen, men det är jobbigt ändå och relativt orytmisk löpning, vilket förstärks av alla andra löpare i spåret.

När jag kommer upp till villaområdet strax före Grönsta gärde är jag så trött att jag stannar till vid villaägarnas egen vätskekontroll. Jag hinner inte stoppa mig innan hjärnan har stannat kroppen. Jag går ca 15 m innan jag tänker: “Vad håller jag på med?” och drar iväg igen.

Vid Grönsta är jag sliten. Jag minns då att jag har en “nödraket” (kolhydratgel) i bakfickan. Jag trycker i mig halva ungefär och tar vatten vid vätskekontrollen. Hemligheten vid Grönsta är för mig att aldrig snegla åt vänster, där man tydligt ser målet. När jag startar den tunga backen efter kontrollen är jag mycket trött. Inte alls den känslan jag ville ha i detta läge! Jag tänkte mig att ta det lugnt men spänstigt uppför de två jobbiga backarna och sedan släppa loss alla krafter. Men jag är för trött.

Någon kilometer senare är det ungefär samma läge. Jag är dock pigg nog att se en Charlotte Kalla som, röd i ansiktet efter loppet, gående är på väg åt andra hållet. “Heja Charlotte!” ropar jag till. “Heja Heja” svarar hon, mest med ryggmärgen. Varför jag hejar på någon som inte tävlar är mer oklart.

Efter ytterligare någon km till är jag nära “väggen”. Jag har sprungit så många år att jag känner igen det vid det här laget. Hjärnan protesterar, pulsen slår vilt och man riktigt känner mjölksyran rusa runt i armarna. Händerna börjar kännas bedövade. Inget annat att göra än att hålla igen. Försöker att minska lite “lagom”. Och det verkar funka! Efter några minuter kvicknar jag till litet grann och kan öka något igen.

När man börjar närma sig målet tar viljan över, det tror jag gäller för de flesta löpare. Vi kan stå ut någon km med illamående och alldeles för högt tempo eftersom vi vet att det snart är slut. På sista rakan före gärdet skriker jag “Kom IGEN nu sista biten!!!”. Det känns bra. Några löpare som har stannat sätter igång igen. Jag spurtar så gott jag kan, men jag vet att det inte ser ut att vara mycket till spurt från åskådarnas vinkel. Klockan ovanför målet står på 11.58.30 när jag kommer in på gärdet. Jag gör mitt bästa för att klara mig under men kommer in ungefär kl 11.59.05.

Så här efter loppet är jag ganska nöjd. Lidingöloppet verkar ha “slarvat bort” min tid för jag finns inte med i resultatlistan, men med tanke på klockan ovanför målet borde jag ha fått en tid på runt 1.19 tim, alltså någon minut under mitt mål. Kanske till och med lite bättre. Ss tid justerades ned något (troligen för att starterns och målklockan inte var synkroniserade). Jag är mest glad för hennes skulle eftersom hon klarade sitt på 1.30 helt perfekt.

Uppdatering: Jag fick igår ett brev från kansliet med följande innehåll:

Du fick tiden 1:19:05. Hemsidan kommer att uppdateras imorgon.

Hur gick det då för Börje? Jo, det gick mycket bra. Han sprang ett helt jämnt lopp på 1.24 ungefär. Men jag tog honom! Jag tog Salming.

5 thoughts on “Lidingölopp 2009: Terriern vs Salming

  1. Hej Jocke!

    Jag misstänkte att du skulle var i krokarna igår. Jag stod och väntade på att en som jag känner skulle komma i mål när jag hörde speakern ropa att Salming var på upploppet.

    Jag måste säga att det var en trevlig tillställning med många olika löpstilar, och du….1.19 är bra!

    Mvh // Niklas

  2. Gött jobbat! Kul att det finns fler löpande kodare där ute! =)

    Jag gjorde själv 30 km igår på 2:59:31.. backarna suger verkligen musten ur en!

Comments are closed.