Utkontraktering är en miljöbelastning

I ett tidigare inlägg avslutade jag med att beskriva kombinerade modeller för utkontraktering, det vill säga sådana där vissa personer befinner sig lokalt, nära kunden, och andra, normalt merparten, befinner sig i ett låglöneland. Dessa modeller har en bättre chans att fungera än “fire-and-forget-lösningar” där en detaljspecifikation skickas iväg och det magra resultatet återkommer ett bra tag senare. Det stora problemet för kombinerade modeller är att de bygger på en väldigt intensiv kommunikation mellan kund och lokala utvecklare på hemmaplan samt personerna på avstånd. Hur kan vi lösa detta kommunikationsproblem rent praktiskt?

I ett av mina tidigare inlägg om dokument tittade vi på en modell med vilken vi kan analysera kommunikationsformer. Med ledning av den är det inte oväntat att många erfar att e-post och telefon är alldeles för svaga verktyg, kommunikationsmässigt, vid utkontraktering. Förståelsen blir bristfällig, missförstånden många, samarbetet dåligt. Videotelefoni är bättre, men dyrt och fortfarande långt ifrån detsamma som att träffas. Det visar sig att om vi vill ha ett bra resultat har vi inget annat val än att satsa stora resurser på fysiska möten. Dessa kan sedan kompletteras med andra sätt att samtala.

Många resor mellan Sverige och “produktionsenheten” måste det bli om man ska ha en chans att lyckas. Ett konsultbolag som jag har haft insyn i hos resonerade så här: Lönekostnaden för indiska konsulter kanske är 30% av de svenska. Men med “overhead” så kanske ett projekt kostar 70% av vad det hade gjort om man hade försökt köra projektet med enbart svenska konsulter. Med overhead avsågs extra kostnader i form av resor/boende för tillfällig samlokalisering, arbete för att få en klar och tydlig kommunikation och tekniska hjälpmedel. En ganska rejäl kostnadshöjning, alltså. Fortfarande tjänar man bra pengar på att utkontraktera så vad är mitt problem?

Mitt problem är att dessa frikostiga resor har ett annat pris, nämligen vår kära moder jord. Transporter, speciellt flygtransporter, är branschmässigt den största miljöboven redan idag. Låt oss tänka oss ett exempel: Antag att vi har ett 10 Mkr-projekt, 15 personer under ett år, ganska litet i sammanhanget. Antag att vi lågt räknat säger att 10% av projektkostnaden för ett mixat projekt läggs på resor, dvs 1 Mkr. Om en biljett t o r mellan Sverige och Indien kostar 15 tkr så betyder det här ca 65 resor, dvs 4-5 resor per person. Det låter ganska rimligt, tycker jag. Vissa kommer att åka 15 ggr under året, andra bara ett fåtal ggr.

Tyvärr är det så att för ett miljömässigt hållbart samhälle har vi, per person, egentligen bara “råd” med en enda långresa per år och person. That’s it! Sen har vi fyllt vår kvot för koldioxidutsläpp för en hållbar miljö. Bara på arbetet har alltså dessa 15 personer i snitt överskridit den rekommenderade kvoten 5 gånger! Jag börjar personligen tycka att det nästan känns lite skambetonat att åka på en långresa på semestern. De här personerna är tvingade via sitt arbete att skämmas femdubbelt. Hur länge kommer det här att kännas bra i hjärtat?

Hur ska vi tänka runt det här? Är de 30% vi kan spara på dessa projekt värda detta pris? Vad kan vi lägga för moraliska aspekter kring det här? Vad är bra på lång sikt? Är det motiverat att göra 100 resor till Indien för att spara 30% av projektkostnaden? Jag förstår hur det här måste se oemotståndligt ut på papperet, men det finns dolda kostnader här (dålig kontroll, omarbete, långa ledtider och miljöpåverkan) som man missar i sin besparingsiver.

Jag tror att detta på sikt kommer att bli som tillgängliga webbplatser. Från att folk var helt omedvetna om detta behov så tycker många idag att det är en självklarhet. Inte för att det blir billigare, för det blir det inte, utan helt enkelt för att det är Rätt Sak Att Göra. Det är liksom inget att snacka om. Moraliskt har vi ingen rätt att utesluta människor (kunder) bara för att de till exempel har synsvårigheter. På samma sätt tror jag att det kommer att bli med utkontraktering till låglöneländer. Visst, det blir lite dyrare med lokala konsulter, men precis som att det är bättre för miljön att äta lokalt producerade grönsaker är det bättre att använda lokalt baserade systemutvecklare. Det är helt enkelt Rätt Sak Att Göra i en värld som blir allt mer förorenad.

Så, hur vi än vänder oss har vi rumpan bak. Det låter som att det inte finns någon väg ut. För att driva framgångsrika distribuerade projekt måste vi kommunicera. För att kommunicera väl måste vi träffas. För att träffas måste vi resa. Men vi får inte resa då det är dyrt och miljömässigt förkastligt.

Vägen ut är naturligtvis att inte distribuera projekten. Börja med ett litet, högproduktivt team på plats nära dig som du har kontroll på. Ge dem chansen att erövra problemet. Väx bara projektet vid behov och i så fall organiskt. Använd lokalt producerad hjärnkraft!