Lidingöloppet 2007

Jag stod med vindjackan i handen – av eller på? Det hade småduggat i någon timme nu men var ändå 14 grader varmt. Till slut valde jag att springa i bara t-shirt och “Stefan Holm”-löparkortbyxor.

Misstag. 10 minuter senare vräker det ner, vilket förvandlar oss löpare till vandrande disktrasor och banan till lervälling. Slut på sol och 25 grader som det varit de senaste två åren. Lidingöloppet var tillbaka!

Jag hade inga större förhoppningar på personligt rekort (ca 2.45) mer än en mental bild av “hur svårt kan det va?”. Jag hade tränat bra långpass före maran i juni, men efter det hade det mest blivit kortare pass och ingenting över 21 km (Stockholms halvmarathon). Jag misstänkte att det kunde bli ett problem.

När man springer lopp finns det alltid vissa personer som återkommer i ens blickfång. I mitt fall var det en blåklädd tjej från Uppsala. Vi sprang tempomässigt väldigt lika. Några gånger sprang jag om henne bara för att senare bli omsprungen. Vi började språka litet. Hon berättade att hon följt ett marathonprogram på nätet men att det här var första gången på Lidingö. Jag berättade att första milen är lite backig, andra milen först lugn men sedan väldigt backig, tredje milen är enormt backig. “Säg inte så där!” utbrast hon.

Denna gång hade jag inte kolhydratladdat. Jag har misstänkt att detta i mitt fall kan leda till de kraftiga pulshöjningar som jag ibland har upplevt. Och faktiskt verkade det fungera. Jag hade inte 180 slag/min i puls utan snarare 150-160, vilket känns betydligt mer normalt för tävling. Tidigare i veckan var jag på Karolinska i Huddinge på en hjärtkontroll och de hittade inget fel, vare sig på ekg eller ultraljud. Spännande att se sitt hjärta slå på skärmen, kändes nästan som att man var gravid. Jag frågade läkaren om det var en kille eller tjej men hon tittade bara frågande på mig.

Jag hade alltså hoppats på ett lopp runt 2.45, vilket innebär 55 min per mil. Vis av erfarenhet tog jag det ganska lugnt första milen. Kände mig inte i kanonform, men helt ok. Vid Kyrkviken stod S och hejade. En gång när hon hejade på mig i ett lopp sa hon “M (en kompis) är flera minuter före – nu får du rappa på”. “Ahmenvaf…”, tänkte jag. Vad är det för sätt att heja? Efteråt intygade hon att det var meningen att jag skulle bli arg så att jag skulle springa fortare. Lurad av kvinnans list, som vanligt alltså.

Första milen gick alltså i hällregn. Jag kom in runt 56 min, vilket kändes helt ok. Kanske hade jag hoppats på några minuter bättre, men det började redan bli pölar som man fick springa runt och bitvis tungsprunget underlag. Andra milen hade jag lite mer fart i benen. Efter 16 km börjar backarna. Upp och ned. Upp och ned igen. Efter 19 km stannade en manlig löpare i en backe, helt slut. “Kom igen nu! På’t igen!”, skrek jag till honom. Och titta, han fortsätte springa. Hurra! Rätt snabbt sprang han ikapp mig och flåsade tyst: “Tack”. Sen sprang han ifrån mig.

Andra milen på 55 min, vilket är bra för att vara mig. Var dock orolig för att jag hade tagit ut mig för mycket inför 3:e milens njutbara övningar. Efter 20 km stod S med lite energigel. Vi hann inte växla många ord, för jag började trilskas med att öppna förpackningen. Efteråt förstod jag att hon redan hade öppnat den så jag var nog lite mosig i skallen redan här.

Tredje milen börjar med en rejäl och lång uppförslutning. Här nådde jag min maxpuls över hela loppet på 193 slag/min. Jag insåg snart att jag hade glömde att dricka extra vatten för att skölja ned energigelen. Började genast känna mig torr och äcklig i munnen. Kanske påverkade det mig något, på så sätt att jag inte fick i mig kolhydraterna som jag borde, för gelen ger mig ingen större effekt denna gång. Känner mig snart väldigt trött och på gränsen till att gå in i väggen. Försöker hålla igen lite och bara hålla benen igång. Det verkar fungera fram till vätskekontrollen före Abborrbacken (25 km). Försöker fortsätta springa i backen men det blir för tungt. Ansluter mig till de skaror som redan går i backen.

Resten av loppet blir den sedvanliga plågan. Efter ett tag insåg jag att 2.45 inte var möjligt idag, möjligen 2.50. Men efter någon km uppe på nästan 7 min blev det för svårt också. Fördelen blir dock att jag kan springa resten av loppet utan någon större press och bara fokusera på att röra på benen. “Ett steg till. Lätt och effektivt. Det ser fint ut.”, tänker jag medan min hjärna envist försöker säga åt mig att stanna.

Plötsligt var det bara upploppet kvar. Det finns få känslor som är så härliga. Fullt med folk, applåder och rop. De sista krafterna används för att få till något som känns som en respektingivande spurt, men som från sidan ser ut som styltgång från en smal lergubbe.

Ahhhh. I mål på 2.52.52. Allt för symmetri.