Mitt Stockholm Marathon

Det var tufft där ute. Mycket tufft. Somliga klarade värmen bra, andra däremot… Stockholm visade sig visserligen från sin bästa sida, men det innebar också på tok för hög värme för marathonlöpning egentligen. Kvicksilvret visade över 30 grader mitt på dagen. Nedan följer min historia från Stockholm Marathon 2007.

Vaknade med lätt halsont och snuva på morgonen. Det bådade inte gott, men sånt vet man aldrig. Fördrev förmiddagen väldigt lugnt. Laddade med lite visualisering av mitt tänkta lopp. När jag från balkongen såg helikoptrarna hovra över Stadion någon kilometer bort började det kännas lite nervöst.

Jag hade förberett mig väl, till och med kolhydratladdat några dagar. På plats på Stadion gjorde jag mig i ordning. Träffade min gamle vän och kollega Ola Sandström på läktaren. På väg mot startfållan rörde det sig knappast, vilket gjorde att jag blev lite nervös, men snart kom det igång. Många, kvinnor som män, passade på att lätta på trycket i sista skogdungen. Ingen skam här inte.

Startskottet går! Då jag startar i startgrupp D var det en bit fram till startlinjen, men vi går allihop fram dit och börjar jogga när vi passerar starten. Tittar snabbt på pulsklockan och märker att jag har märkligt hög puls och redan efter 2-3 km började jag ana vart detta skulle barka.

Min taktik var att ta det lugnt de första 2-3 km, runt 6 min/km. Det fungerade visserligen fram till 5 km, men med på tok för hög ansträngning. Min puls låg redan här på 170-175 slag/min, vilket är 85-87% av min maxpuls. Detta är i högst laget även för en extremtränad elitlöpare, men för en amatör är det på tok för högt för längre distanser (runt 140-160 hade varit önskvärt). Resultat är en kraftig ansamling av mjölksyra i musklerna då man ligger i närheten eller över den s k mjölksyratröskeln. Dessa slaggprodukter blir man inte av med under loppet och gör det gradvis svårare att springa. Runt Dramaten hade t.ex. mina händer domnat.

Viss panik och frustration började infinna sig. Jag började sakta in för att se om jag kunde få ner pulsen, men tyvärr var det så denna dag att under 170 slag/min kunde jag inte komma så länge jag bara joggade. Om jag gick i några minuter kunde jag möjligen komma ned till 150 slag/min men inte lägre. Som en jämförelse brukar jag springades ligga på 140-150 på lugna långpass. Något stod inte rätt till.

En olycka kommer sällan ensam heter det ju. Och här kom en hel skock tillsammans. förutom den höga pulsen hade jag magsmärtor (svårt att få i mig dryck), lätt illamående (trol av mjölksyran), stumma ben och armar (av mjölksyran), en begynnande smärta i höger knä, begynnande skavsår och bitvis lätt frossa(!). Lägg till detta att det var 29 grader varmt så förstår ni det prekära läget.

Jag började umgås med tanken på att ge upp. Efter Västerbron gjorde jag ett försök till omstart men pulsen rakade snabbt upp till 183 slag/min. Resten av loppet försökte jag springa så sakta jag kunde för att få ner pulsen men det var som förgjort. Jag kunde kosta på mig några minuter med mina vänner Johan och Maria på Karlavägen. Då hade jag redan bestämt mig.

Vid Stadion efter halva loppet klev jag odramatiskt av banan. Det är första gången i min löparkarriär som jag behövt göra det. Det kändes bittert efter allt slit man lagt ned men som det enda rätta. Att fortsätta kändes nästan farligt, då något uppenbart inte var normalt i kroppen.

Jag har inte analyserat klart detta ännu, men gissningvis kan jag ha haft en lättare infektion som kombinerat med det varma vädret ledde till detta. En annan kandidat är överträning, men det har jag svårt att tro. Jag sprang enkelt 14 km helgen innan. En tredje är att jag helt enkelt är väldigt känslig för varmt väder. Jag har känt av detta förut, på Lidingöloppet 2006.

Så här dagen efter känner jag mig rätt ok. Lite halsont i morse och förhöjd puls. Kraftig träningsvärk i kroppen trots det korta loppet talar sitt tydliga språk.

Det här är inte något dramatiskt. Det är sånt som händer de flesta löpare nån gång. Bara att bryta ihop och komma igen, som Anja hade sagt. 🙂

8 thoughts on “Mitt Stockholm Marathon

  1. Starkt av dig att bryta. Många som investerar tid i träning inför ett lopp har inte den mentala kapaciteten att inse när man riskerar hälsan (oftast har de ingen pulsklocka heller). Jag var åskådare i närheten av Odenplan och där fick ambulanspersonalen ta hand om flera stycken som såg risiga ut i solen på andra varvet.

    Den som tog det lugnast var dock den man i gissningsvis 60-årsåldern som var sist i loppet. Jag promenerade (med barnvagn) förbi honom då han var i närheten av Odenplan. Kul grej att han fick sin egen följebil.

  2. Tja BBJ!

    Kanske lite väl tuffa förutsätningar för en mara. Men bra att du bröt, att åka ambulans halva loppet anser jag vara fusk!
    Du får väl börja ladda inför nästa års Sthlm-mara! Inget hångel på ett år! Det fixar du!

    Hare gött! / LBP

  3. Puh puh, ja det var hett i lördags men kom igen till nästa år… Själv hade jag bara en kamera att släpa på och det blev några bilder från maran som Du kan kolla om Du vill.

  4. Peter, LBP och photoimagine: Tack för ert stöd och roliga kommentarer! Min flickvän hälsar dock att avhållsamhet från hångel inte kan komma på tal.

  5. Bra kämpat, men att ge upp pga av fysiska svagheter kommer inte på tal i min familj. Då springer man tills man dunstar bort i 100% svett.

    Obs! Jag klarar knappt att springa 1 mil så jag har ingenting att säga till om.

  6. Så … du kan ju ta lite revansch på Lidingöloppet (sista helgen i sept). Jag och Gustaf skall tölta oss runt (och några tusen till skulle jag tro/hoppas). Hänger du på eller har du lökat ur nu efter din SMG? (Stockholm Marathon Genomklappning)

    /Tobias

  7. Hej Tobias! Kul att få lite sällskap runt Lidingö. För självklart vill man ha lite revansch! Som islandshästar ska vi ta oss runt, sakta men säkert.

Comments are closed.