09.27.09
Lidingölopp 2009: Terriern vs Salming
Klockan är strax före kl 10.40, då starten ska gå. Det är lördag, sent i september 2009. Det är soligt och ca 17 grader varmt. Jag står på startlinjen tillsammans med S. Plötsligt säger hon ”Där står Börje Salming!”. Jag säger ”Näe…”, men när jag vrider på huvudet ser jag att, mycket riktigt, tre meter till vänster står Börje. Han ser tuff och vältränad ut. Helt oberörd. ”Jag ska fan ta honom”, tänker jag.
Uppladdningen inför loppet har varit helt ok för min del. Kanske lite väl hård träning förra söndagen och möjligen att gröten i magen från i morse fortfarande känns tung i magen, men i stort sett är jag förberedd. Ingen sjukdom på länge. Folk har undrat varför jag inte springer 30 km och svaret är väl att jag inte har tränat för det. Jag har tränat med S och vi har medvetet tränat på kortare distanser (6 – 17 km) för att bli bättre på milen. Vi har inte kört stenhårt, men sommaren var rena träningslägret och efter sommaren har vi tränat tre ggr i veckan. Tempoträning har vi kört varje torsdag sedan sommaren. Två gånger har vi varit i Lill-Jansskogen bakom KTH och kört backträning.
Mitt mål idag är 1.20 men min förhoppning är 1.15. Men jag är osäker eftersom jag aldrig har sprungit distansen förut. Milen är ju i stort sett en sprintdistans och halvmara är långt för mig. Men 15 km? Jag räknade så här: Jag springer milen på ca 45 min (en bra dag). Lägg på 50% för 5 km extra ger 67,5 min. Lägg på 5% för det är en längre distans så jag kan inte hålla samma fart (tumregeln är ju att lägga på 10% för varje dubbling av distansen), vilket ger ungefär 71 min. Sen måste man lägga på tid för att Lidingöloppet är så sjukt kuperat. På 15 km är det 3-4 km som är riktigt hårda så en minut extra för var och en av dessa ger 75 min, dvs 1.15 tim.
Vi står i startgrupp 2 av 4. Starten går (någon minut för sent?) och jag sticker iväg ganska fort men inte överdrivet. Jag har något hundratal löpare framför mig i gruppen. Det är lite trångt vid vägen efter några hundra meter, men det släpper snart. Jag har ingen löparklocka och tänker springa mest på känsla. Efter ca 1 km frågar jag en kille vad tiden var. ”4.15 hade jag” blir hans svar. ”Hörde jag rätt?”. Jag sänker farten något och hoppas att jag inte ska få betala för detta.
De första 5 km är relativt flacka med undantag av km 2. Jag har därför haft som taktik att försöka kapa lite tid här, vilket jag behöver väl senare. Problemet är att magen känns tung och jag mår lätt illa. Känns inte riktigt som min dag. Försöker sträcka ut stegen i stället. Efter Kyrkviken, när vi närmar oss 5 km, gör jag en ny kontroll med en medlöpare. ”Du snittar 4.50″ säger han. Det är jag nöjd med, men jag är helt klart påverkad av tempot.
Några km senare kommer vi in på 30 km-spåret igen vid norra Lidingö. Det är här det riktigt jobbiga börjar. Efter fem långa lidingölopp och ett antal träningar i terrängen är det givetvis ingen överraskning. Det är små korta backar upp och ned mest hela tiden. Det här kan suga musten av den bästa löpare. Här har jag bestämt mig för att hålla igen, men det är jobbigt ändå och relativt orytmisk löpning, vilket förstärks av alla andra löpare i spåret.
När jag kommer upp till villaområdet strax före Grönsta gärde är jag så trött att jag stannar till vid villaägarnas egen vätskekontroll. Jag hinner inte stoppa mig innan hjärnan har stannat kroppen. Jag går ca 15 m innan jag tänker: ”Vad håller jag på med?” och drar iväg igen.
Vid Grönsta är jag sliten. Jag minns då att jag har en ”nödraket” (kolhydratgel) i bakfickan. Jag trycker i mig halva ungefär och tar vatten vid vätskekontrollen. Hemligheten vid Grönsta är för mig att aldrig snegla åt vänster, där man tydligt ser målet. När jag startar den tunga backen efter kontrollen är jag mycket trött. Inte alls den känslan jag ville ha i detta läge! Jag tänkte mig att ta det lugnt men spänstigt uppför de två jobbiga backarna och sedan släppa loss alla krafter. Men jag är för trött.
Någon kilometer senare är det ungefär samma läge. Jag är dock pigg nog att se en Charlotte Kalla som, röd i ansiktet efter loppet, gående är på väg åt andra hållet. ”Heja Charlotte!” ropar jag till. ”Heja Heja” svarar hon, mest med ryggmärgen. Varför jag hejar på någon som inte tävlar är mer oklart.
Efter ytterligare någon km till är jag nära ”väggen”. Jag har sprungit så många år att jag känner igen det vid det här laget. Hjärnan protesterar, pulsen slår vilt och man riktigt känner mjölksyran rusa runt i armarna. Händerna börjar kännas bedövade. Inget annat att göra än att hålla igen. Försöker att minska lite ”lagom”. Och det verkar funka! Efter några minuter kvicknar jag till litet grann och kan öka något igen.
När man börjar närma sig målet tar viljan över, det tror jag gäller för de flesta löpare. Vi kan stå ut någon km med illamående och alldeles för högt tempo eftersom vi vet att det snart är slut. På sista rakan före gärdet skriker jag ”Kom IGEN nu sista biten!!!”. Det känns bra. Några löpare som har stannat sätter igång igen. Jag spurtar så gott jag kan, men jag vet att det inte ser ut att vara mycket till spurt från åskådarnas vinkel. Klockan ovanför målet står på 11.58.30 när jag kommer in på gärdet. Jag gör mitt bästa för att klara mig under men kommer in ungefär kl 11.59.05.
Så här efter loppet är jag ganska nöjd. Lidingöloppet verkar ha ”slarvat bort” min tid för jag finns inte med i resultatlistan, men med tanke på klockan ovanför målet borde jag ha fått en tid på runt 1.19 tim, alltså någon minut under mitt mål. Kanske till och med lite bättre. Ss tid justerades ned något (troligen för att starterns och målklockan inte var synkroniserade). Jag är mest glad för hennes skulle eftersom hon klarade sitt på 1.30 helt perfekt.
Uppdatering: Jag fick igår ett brev från kansliet med följande innehåll:
Du fick tiden 1:19:05. Hemsidan kommer att uppdateras imorgon.
Hur gick det då för Börje? Jo, det gick mycket bra. Han sprang ett helt jämnt lopp på 1.24 ungefär. Men jag tog honom! Jag tog Salming.
10.13.07
Lidingöloppet 2007
Jag stod med vindjackan i handen – av eller på? Det hade småduggat i någon timme nu men var ändå 14 grader varmt. Till slut valde jag att springa i bara t-shirt och ”Stefan Holm”-löparkortbyxor.
Misstag. 10 minuter senare vräker det ner, vilket förvandlar oss löpare till vandrande disktrasor och banan till lervälling. Slut på sol och 25 grader som det varit de senaste två åren. Lidingöloppet var tillbaka!
Jag hade inga större förhoppningar på personligt rekort (ca 2.45) mer än en mental bild av ”hur svårt kan det va?”. Jag hade tränat bra långpass före maran i juni, men efter det hade det mest blivit kortare pass och ingenting över 21 km (Stockholms halvmarathon). Jag misstänkte att det kunde bli ett problem.
När man springer lopp finns det alltid vissa personer som återkommer i ens blickfång. I mitt fall var det en blåklädd tjej från Uppsala. Vi sprang tempomässigt väldigt lika. Några gånger sprang jag om henne bara för att senare bli omsprungen. Vi började språka litet. Hon berättade att hon följt ett marathonprogram på nätet men att det här var första gången på Lidingö. Jag berättade att första milen är lite backig, andra milen först lugn men sedan väldigt backig, tredje milen är enormt backig. ”Säg inte så där!” utbrast hon.
Denna gång hade jag inte kolhydratladdat. Jag har misstänkt att detta i mitt fall kan leda till de kraftiga pulshöjningar som jag ibland har upplevt. Och faktiskt verkade det fungera. Jag hade inte 180 slag/min i puls utan snarare 150-160, vilket känns betydligt mer normalt för tävling. Tidigare i veckan var jag på Karolinska i Huddinge på en hjärtkontroll och de hittade inget fel, vare sig på ekg eller ultraljud. Spännande att se sitt hjärta slå på skärmen, kändes nästan som att man var gravid. Jag frågade läkaren om det var en kille eller tjej men hon tittade bara frågande på mig.
Jag hade alltså hoppats på ett lopp runt 2.45, vilket innebär 55 min per mil. Vis av erfarenhet tog jag det ganska lugnt första milen. Kände mig inte i kanonform, men helt ok. Vid Kyrkviken stod S och hejade. En gång när hon hejade på mig i ett lopp sa hon ”M (en kompis) är flera minuter före – nu får du rappa på”. ”Ahmenvaf…”, tänkte jag. Vad är det för sätt att heja? Efteråt intygade hon att det var meningen att jag skulle bli arg så att jag skulle springa fortare. Lurad av kvinnans list, som vanligt alltså.
Första milen gick alltså i hällregn. Jag kom in runt 56 min, vilket kändes helt ok. Kanske hade jag hoppats på några minuter bättre, men det började redan bli pölar som man fick springa runt och bitvis tungsprunget underlag. Andra milen hade jag lite mer fart i benen. Efter 16 km börjar backarna. Upp och ned. Upp och ned igen. Efter 19 km stannade en manlig löpare i en backe, helt slut. ”Kom igen nu! På’t igen!”, skrek jag till honom. Och titta, han fortsätte springa. Hurra! Rätt snabbt sprang han ikapp mig och flåsade tyst: ”Tack”. Sen sprang han ifrån mig.
Andra milen på 55 min, vilket är bra för att vara mig. Var dock orolig för att jag hade tagit ut mig för mycket inför 3:e milens njutbara övningar. Efter 20 km stod S med lite energigel. Vi hann inte växla många ord, för jag började trilskas med att öppna förpackningen. Efteråt förstod jag att hon redan hade öppnat den så jag var nog lite mosig i skallen redan här.
Tredje milen börjar med en rejäl och lång uppförslutning. Här nådde jag min maxpuls över hela loppet på 193 slag/min. Jag insåg snart att jag hade glömde att dricka extra vatten för att skölja ned energigelen. Började genast känna mig torr och äcklig i munnen. Kanske påverkade det mig något, på så sätt att jag inte fick i mig kolhydraterna som jag borde, för gelen ger mig ingen större effekt denna gång. Känner mig snart väldigt trött och på gränsen till att gå in i väggen. Försöker hålla igen lite och bara hålla benen igång. Det verkar fungera fram till vätskekontrollen före Abborrbacken (25 km). Försöker fortsätta springa i backen men det blir för tungt. Ansluter mig till de skaror som redan går i backen.
Resten av loppet blir den sedvanliga plågan. Efter ett tag insåg jag att 2.45 inte var möjligt idag, möjligen 2.50. Men efter någon km uppe på nästan 7 min blev det för svårt också. Fördelen blir dock att jag kan springa resten av loppet utan någon större press och bara fokusera på att röra på benen. ”Ett steg till. Lätt och effektivt. Det ser fint ut.”, tänker jag medan min hjärna envist försöker säga åt mig att stanna.
Plötsligt var det bara upploppet kvar. Det finns få känslor som är så härliga. Fullt med folk, applåder och rop. De sista krafterna används för att få till något som känns som en respektingivande spurt, men som från sidan ser ut som styltgång från en smal lergubbe.
Ahhhh. I mål på 2.52.52. Allt för symmetri.
06.10.07
Mitt Stockholm Marathon
Det var tufft där ute. Mycket tufft. Somliga klarade värmen bra, andra däremot… Stockholm visade sig visserligen från sin bästa sida, men det innebar också på tok för hög värme för marathonlöpning egentligen. Kvicksilvret visade över 30 grader mitt på dagen. Nedan följer min historia från Stockholm Marathon 2007.
Vaknade med lätt halsont och snuva på morgonen. Det bådade inte gott, men sånt vet man aldrig. Fördrev förmiddagen väldigt lugnt. Laddade med lite visualisering av mitt tänkta lopp. När jag från balkongen såg helikoptrarna hovra över Stadion någon kilometer bort började det kännas lite nervöst.
Jag hade förberett mig väl, till och med kolhydratladdat några dagar. På plats på Stadion gjorde jag mig i ordning. Träffade min gamle vän och kollega Ola Sandström på läktaren. På väg mot startfållan rörde det sig knappast, vilket gjorde att jag blev lite nervös, men snart kom det igång. Många, kvinnor som män, passade på att lätta på trycket i sista skogdungen. Ingen skam här inte.
Startskottet går! Då jag startar i startgrupp D var det en bit fram till startlinjen, men vi går allihop fram dit och börjar jogga när vi passerar starten. Tittar snabbt på pulsklockan och märker att jag har märkligt hög puls och redan efter 2-3 km började jag ana vart detta skulle barka.
Min taktik var att ta det lugnt de första 2-3 km, runt 6 min/km. Det fungerade visserligen fram till 5 km, men med på tok för hög ansträngning. Min puls låg redan här på 170-175 slag/min, vilket är 85-87% av min maxpuls. Detta är i högst laget även för en extremtränad elitlöpare, men för en amatör är det på tok för högt för längre distanser (runt 140-160 hade varit önskvärt). Resultat är en kraftig ansamling av mjölksyra i musklerna då man ligger i närheten eller över den s k mjölksyratröskeln. Dessa slaggprodukter blir man inte av med under loppet och gör det gradvis svårare att springa. Runt Dramaten hade t.ex. mina händer domnat.
Viss panik och frustration började infinna sig. Jag började sakta in för att se om jag kunde få ner pulsen, men tyvärr var det så denna dag att under 170 slag/min kunde jag inte komma så länge jag bara joggade. Om jag gick i några minuter kunde jag möjligen komma ned till 150 slag/min men inte lägre. Som en jämförelse brukar jag springades ligga på 140-150 på lugna långpass. Något stod inte rätt till.
En olycka kommer sällan ensam heter det ju. Och här kom en hel skock tillsammans. förutom den höga pulsen hade jag magsmärtor (svårt att få i mig dryck), lätt illamående (trol av mjölksyran), stumma ben och armar (av mjölksyran), en begynnande smärta i höger knä, begynnande skavsår och bitvis lätt frossa(!). Lägg till detta att det var 29 grader varmt så förstår ni det prekära läget.
Jag började umgås med tanken på att ge upp. Efter Västerbron gjorde jag ett försök till omstart men pulsen rakade snabbt upp till 183 slag/min. Resten av loppet försökte jag springa så sakta jag kunde för att få ner pulsen men det var som förgjort. Jag kunde kosta på mig några minuter med mina vänner Johan och Maria på Karlavägen. Då hade jag redan bestämt mig.
Vid Stadion efter halva loppet klev jag odramatiskt av banan. Det är första gången i min löparkarriär som jag behövt göra det. Det kändes bittert efter allt slit man lagt ned men som det enda rätta. Att fortsätta kändes nästan farligt, då något uppenbart inte var normalt i kroppen.
Jag har inte analyserat klart detta ännu, men gissningvis kan jag ha haft en lättare infektion som kombinerat med det varma vädret ledde till detta. En annan kandidat är överträning, men det har jag svårt att tro. Jag sprang enkelt 14 km helgen innan. En tredje är att jag helt enkelt är väldigt känslig för varmt väder. Jag har känt av detta förut, på Lidingöloppet 2006.
Så här dagen efter känner jag mig rätt ok. Lite halsont i morse och förhöjd puls. Kraftig träningsvärk i kroppen trots det korta loppet talar sitt tydliga språk.
Det här är inte något dramatiskt. Det är sånt som händer de flesta löpare nån gång. Bara att bryta ihop och komma igen, som Anja hade sagt. 
